The Savile Club,
Fredag


Förra lördagen bestämde Thor och Madeleine att vi skulle gå ut på ”klubben” den kommande helgen. Vi hörde ingenting under veckan, så vi började undra huruvida det skulle bli av eller inte, då svaret plötsligt kommer i form av ett sms. 69 Brook Street, Mayfair. Vanlig klubbklädsel. Emma slutade tidigt denna fredag, så vi inledde med en drink på Interkontinental (en ”Vesper” och en ”bella…”) som det slutade med att hotellets VD bjöd på.
Redan sena började vi traska iväg mot den gata kartan visade mot. På vägen dit passerade vi bland annat Gordon Ramsays restaurang och den amerikanska ambassaden. Ståtliga ställen båda två, måste vi säga. Det var först när vi närmade oss början på Brook Street som vi kom att inse mer exakt hur fashionabelt området egentligen var. När vi slutligen promenerade upp bredvid nummer 69 tvärstannade vi båda och stirrade ömsom på varandra, ömsom på byggnaden. Vi kunde inte tro det. Det fanns helt enkelt inte med på vår karta, exakt vad vi såg där framför oss. Carlton var en sak, det var fantastiskt, det här var... Magnifikt? Fulländat? Paradiset på jorden?
Vi såg åter ner på oss själva och vår klädsel. Vanliga klubbklädsel? Tja du, förra gången var vanlig klubbklädsel lika med byxor och en topp, men den stora chocken kom inte förrän Thor kom ut och eskorterade in oss. Killen hade fluga och smoking. Byxor kändes inte längre som ett bra alternativ, även om vi senare kom att inse att vi inte var helt fel ute när det gällde sällskapet.
Den riktiga delen av kvällen inleddes med fördrink i… tja, baren? Ett glas vin senare kändes det lite bättre, åtminstone för Madeleines del. En massa glas senare kandes det fortfarande bra, men mest gott.
Vårt sällskap bestod av tre svenskar, alla vänner till Thor. Den mannen lyckas verkligen med konststycket att känna alla. ALLA. Resten, tre stycken unga gentlemen i 25-30-ars aldern luktade privatskola och gamla pengar, nej, forlat, stank privatskola och gamla pengar lang vag. Guuuuuuuud, sa trevligt!
Vi gick pa rundvandring med en av Englands framsta arkitekter som visade huset, dock hade han sjalv inte ritat just det har. Tyvarr missade vi namnet, men det gar nog att fa ratt pa om nagon ar intresserad. Behover vi namna de sma rummen, den stora balsalen, biblioteket, trappsatsen, sallskapsrummet och marmorpelarna varda 1 miljon pund styck? Nej, tankte val det. Stallet var som ett slott, en oas av konstverk mitt i det graa England. Vi saknar ord. Mallosheten var total, endast vinet lossade pa vara tungors band.

En delikat middag med ett antal vinflaskor senare drog vi oss åter ner till baren, om man far kalla det sa. Det var dags for att roka cigarr och dricka port. Ytterligare senare drog vi oss in till sallskapsrummet for att spela poker. Madeleine vann forsta omgangen, och firade med en halv cigarr uppa det. Fantastiskt.

Kvallen drog sig mot morgon, och vid 5-tiden catchade vi en taxi och akte upp till Edgware Rd. En av de mest glamorosa, fantastiska och mest enastaende natterna i vara liv var till enda, och varldens basta klubb kan vara saker pa att vi atervander.

PS. For att ni ska fa en kansla av vad det kostar att vara medlem i klubben, sa ska vi beratta det. £ 14 000. Per ar. Det ni!