I en galax langt bort...

Ibland kommer de där dagarna då ingenting känns riktigt rätt. Dagen börjar dåligt och man vet att det är precis så den kommer att fortsätta. Ett uttryck behövdes för att beskriva känslan, och den kom som på beställning. Begravningshumöret var uppfunnet.

Torsdag 22 mars

För dryga en och en halv månader sedan promenerade Emma glatt Oxford street fram och blev hejdad av en kille som tyckte att hon skulle vara med i en tävling. Sin vana otrogen bestämde hon sig för att faktiskt delta, och några dagar senare ringde telefonen. Hon hade vunnit. Emma + One skulle få komma till The Studio för make-up, hårfixning och en halv dag av modellfotografering. Dagen infann sig, och de dygdiga tu mötte upp vid John Lewis för att sedan försöka uttyda den alltid lika svårlästa kartan. 25 minuter senare, tre kvarter österut och fyra norrut hittade vi dit. Efter nära en halvtimmes väntan fick vi äntligen börja. Allt gick som på löpande band; make up först, håret sedan, ytterligare väntan. Sedan kom fotografen. Det var en ung kvinna, 25-30 år, iklädd jeans och Converseskor (ursäkta svordomen). Vi var redo att börja.
Två trappor ned låg själva studion. Vi radade upp våra kläder, och hon kastade en blick på dem och bestämde turordningen (för ljussättningens skull, fick Madeleine lära sig). 3-6 ombyten senare var vi färdiga. Allt gick så fort att det var svårt att hinna känna efter under tiden man faktiskt var där, och det där med att hålla in magen… Hinner modeller tänka på sådant?
Ytterligare väntan, bilderna skulle retuscheras och göras klara. Vi gick ut för att fira, och vart går två flickor som ska fira någonting i London? Alldeles korrekt gissat, då finns det bara en sak som gäller. Glass, på McDonalds. En Flurry och en Sundae senare samt £ 10 fattigare (the Book Warehouse, rakt över gatan) gick vi åter till Studion.
Klockan började närma sig sju då vi fick komma ner i källaren igen för att titta på bilderna för första gången. Den första chocken kom när kvinnan som skulle visa oss berättade vad bilderna kostade. Den andra kom när vi faktiskt såg bilderna. Det ena var hutlöst och det andra var fabulöst. Äsch, skitsamma. Avgör själva, vi bifogar ett smakprov.

17 mars Thors fest

Thor hade veckan innan bestämt sig för att ha ett party hemma hos sig, eftersom han saknade just den delen ifrån sin ungdoms dagar. Därför lyckades han också samla hela den svenska armén, eller åtminstone stora delar av den som finns i London. Den svenska armén ska alltså inte förväxlas med dem som har något med militären att göra utan menas här de svenskar som bor i London och som känner Thor (vilket tycks vara ungefär 300 000 stycken). Eftersom Emma jobbade fick Madeleine åka dit i förväg. Beväpnad med en vinflaska och ett särdeles taskigt humör (tanten hade tillbringat en kvart i hennes sällskap, lärandes henne hur man kokar cypriotiskt kaffe) äntrade hon således byggnaden på andra sidan staden. Festen hade ett 20-tal deltagare, varav det åtminstone fanns några bekanta ansikten. Thor, förstås, Patrik (killen från Boxholm, har man tillräckligt stark hemlängtan någon gång och bara vill höra östgötska ska man ringa till honom) och Martin förstås. Festen resulterade i att vi fick se en skymt av Thors framtida ex (hans uttryck), Martin erkände att han funderade på att åka hem till Uppsala över Valborg och vi träffade på en kille, Georg, som visade sig bo närapå granne med oss. Det ska väl bli till att gå ut och ta en öl någon gång.
När klockan visade på 01-01.30 insåg vi att vi hade en bit hem, så vi drog oss vidare. Problemet var bara att vi fick vänta på bussen i ungefär 20 minuter, vilket ju inte borde varit ett problem om det inte varit så fantastiskt kallt. Ibland får man påminna sig om att det bara är mars ännu så länge, och att vi inte kan förvänta oss mer, men vädret har skämt bort oss. Engelskt väder är helt underskattad, och så mycket bättre än vad ryktet säger.

Opera 8 mars

På kvällen begav vi oss iväg till London Coliseum för att se La Boheme. Vår Operaoskuld skulle bli tagen.
Operasalen var enorm till omfånget och äldre till stilen, men hade troligen inte stått där i jätte många hundra år. Tyvärr var också de flesta av besökarna av den yngre sorten, särskilt som många passade på att komma klädda både i det ena och det andra.
Med de sämsta platserna närapå 18 trappor upp (med närhet till toaletterna, till Emmas förtjusning), men till garanterat billigaste priserna (vi gav £ 16 vardera, vi såg en dam som gett £ 72 för sin), åsåg vi hela dramat som till vår förvåning slutade olyckligt. Det som ju verkade så lovande.

Tisdag

Potatismosets gåta

Potatismos är sannerligen inte en skapelse där man enkelt kan se om det är bra eller inte. För det första kan det ätas till antingen en simpel korv på en mack någonstans i världen, men för det andra kan det likväl ätas på Michelinrestauranger men då kallas det något annat. Frågan är; När blir gamla sortens potatismos till den bättre sortens?

Måndag

Kommentarerna som myntar mer av vårt dagliga liv…

En cookie är det som behövs för att klara dagen.
Madeleine ser saken positivt (?) när det är dags att återgå till jobbet

PS. Favoritsorten är Chocolate Chip med fudgebitar. Fantastiskt!

Annars har det kommit till vår kännedom att vår blogg handlar för mycket om sprit och sånt. Då kan vi passa på att meddela att under tre och en halv vecka som de dygdiga tu varit tillsammans så var detta första gången de båda hade något som med lite god vilja kan kallas för fylla. Men, egentligen, vem vill läsa om skoskav och opera, skärp med för få hål i eller om regniga dagar där solen bara måttligt visar sin existens? Jo, operan kanske. Vi går på opera (La Bohème) torsdag kväll, biljetterna var närapå gratis, de sista i sitt slag och bäst av allt är att det sker i skolans regi (som Emma får smita med på). Om någon vet vad den handlar om kan man maila någon av oss privat, så att vi får lite bakgrundsinformation innan vi ser den.

Dock, England förtjänar ett erkännande. De har ett fantastiskt skönt väder. Glöm regnet, men det är i alla fall många grader varmare än i Sverige. Gud välsigne drottningen, och England!

Lasse Winnerbäck – Vemodets man. Vackert.

Aje hälsar till pappa, och Mohammed… tja. Han är klart homosexuell och luktar tydligen gott när han lättar på trycket.

Tisdag 27:e feb

Det blir svårt att förklara det här, men… En intressant tanke gällande vad som verkligen ligger bakom äktenskapet mellan vår värd och värdinna är att de är varandras kopior i sättet att vara. Ingen av dem kan vara tyst, ingen av dem säger samma sak mindre än tre gånger i följd, båda är ytterst måna om vår säkerhet, båda betonar vikten av att inte gå ut ensam i mörka gränder på kvällarna… Det enda som faktiskt skiljer dem åt i tal och tanke är att mannen är djupt rasistiskt lagd (särskilt gällande jamaicaner och svarta människor i allmänhet) och att han också ogillar muslimer. De stjäl, tydligen. Tur att inga andra människor gör det.

Värdparets ena dotter har förövrigt en frisersalong mitt över gatan från vårt boende. Det finns vaga planer om att testa på henne, så att säga, men samtidigt undrar jag om det är hon som klipper föräldrarna också, för i så fall är det nog bättre att vara utan.

Svenskaffären fick sig en påhälsning i tisdags, så nu innehåller hushållet på 35 Vallance Rd även en osthyvel, en Delicatodammsugare och svenskt lösgodis. Sverige är inte så dumt ibland.

Måndag 26:e februari

En välförtjänt vila ändades av klockors gälla ringande i öronen. Det var måndag morgon, och dags att gå upp. Natten förflöt smärtfritt, utan incidenter, den nya tanten (Christine) var pigg och vaken lagom till frukost och tunnelbanan gick på ingen tid alls. Kan det verkligen på bara 20 minuter gå att ta sig till jobb/skola?

Vi bestämde träff vid den snart klassiska mötesplatsen, Oxford Circus. Till Madeleines förvåning var det dock inte Emma hon först träffade på när hon tuffade fram mot O. C, utan (håll i er!) hennes gamla klassfiende Märta (med klassfiende bör man ta med i beräkningen att Märtas mor är aktiv sossepolitiker i Östergötland och att Märta heller knappast kan påstås ha varit en nära vän under gymnasieperioden). Det var faktiskt inte så tokigt att springa på någon man känner igen, även om det inte råkade vara någon man kanske hade föredragit. Till er som undrar jobbar Märta precis i närheten av Oxford Circus och drack dagen till ära kaffe med en kollega. Det var ungefär den informationen som hittade fram, samt att hon bott här i sex månader. Där ser man.

Eftersom det här med att mötas på stan ofta urartar till att bli en shoppingdag har vi börjat överväga att göra något mindre... pengakrävande. Emma handlade ett linne, en lite roligare topp och ett par shorts, Madeleine ett par shorts och ett par byxor (båda rea, förstås!) som hon var osäker på om hon ville ha. Jaja, shit happens.

Annars har det handlats mat för hiskeliga summor med pengar (det ska räcka resten av månaden, och hela nästa månad också), upptäckts marknader utanför fönstren samt tagit reda på var närmsta coffeeshop ligger i förhållande till Subway i korsningen Conduit Street/Regent Street. Den låg alltså inte två kvarter ner och tre kvarter bort, utan fyra hus bort.

Lite kuriosa om vårt nya boende, det har under dagen kommit till vår kännedom att just på vår gata, Vallance Road, bodde får 60-70 år sedan bröderna Någonting, som var djupt kriminella och någon sorts maffiabossar över vår area. På en pub några hundra meter härifrån finns fortfarande kulhålet bevarat efter ett av deras mord. Lite kuriosa, bara.

Sondag

Bara anstandigheten fick Madeleine att inte spotta pa Richard Cromwells grav idag. Kul att se gravar igen dock.

Lordag


Efter en kvarts forelasning igar om vikten av att vi laser var dorr (till vart rum, inte till ytterdorren) och hur arliga herr Kyriacou och hans fru ar meddelades det ocksa att vi bor dar svart. Om nagon fragar. Vi letar nytt boende.

The Savile Club,
Fredag


Förra lördagen bestämde Thor och Madeleine att vi skulle gå ut på ”klubben” den kommande helgen. Vi hörde ingenting under veckan, så vi började undra huruvida det skulle bli av eller inte, då svaret plötsligt kommer i form av ett sms. 69 Brook Street, Mayfair. Vanlig klubbklädsel. Emma slutade tidigt denna fredag, så vi inledde med en drink på Interkontinental (en ”Vesper” och en ”bella…”) som det slutade med att hotellets VD bjöd på.
Redan sena började vi traska iväg mot den gata kartan visade mot. På vägen dit passerade vi bland annat Gordon Ramsays restaurang och den amerikanska ambassaden. Ståtliga ställen båda två, måste vi säga. Det var först när vi närmade oss början på Brook Street som vi kom att inse mer exakt hur fashionabelt området egentligen var. När vi slutligen promenerade upp bredvid nummer 69 tvärstannade vi båda och stirrade ömsom på varandra, ömsom på byggnaden. Vi kunde inte tro det. Det fanns helt enkelt inte med på vår karta, exakt vad vi såg där framför oss. Carlton var en sak, det var fantastiskt, det här var... Magnifikt? Fulländat? Paradiset på jorden?
Vi såg åter ner på oss själva och vår klädsel. Vanliga klubbklädsel? Tja du, förra gången var vanlig klubbklädsel lika med byxor och en topp, men den stora chocken kom inte förrän Thor kom ut och eskorterade in oss. Killen hade fluga och smoking. Byxor kändes inte längre som ett bra alternativ, även om vi senare kom att inse att vi inte var helt fel ute när det gällde sällskapet.
Den riktiga delen av kvällen inleddes med fördrink i… tja, baren? Ett glas vin senare kändes det lite bättre, åtminstone för Madeleines del. En massa glas senare kandes det fortfarande bra, men mest gott.
Vårt sällskap bestod av tre svenskar, alla vänner till Thor. Den mannen lyckas verkligen med konststycket att känna alla. ALLA. Resten, tre stycken unga gentlemen i 25-30-ars aldern luktade privatskola och gamla pengar, nej, forlat, stank privatskola och gamla pengar lang vag. Guuuuuuuud, sa trevligt!
Vi gick pa rundvandring med en av Englands framsta arkitekter som visade huset, dock hade han sjalv inte ritat just det har. Tyvarr missade vi namnet, men det gar nog att fa ratt pa om nagon ar intresserad. Behover vi namna de sma rummen, den stora balsalen, biblioteket, trappsatsen, sallskapsrummet och marmorpelarna varda 1 miljon pund styck? Nej, tankte val det. Stallet var som ett slott, en oas av konstverk mitt i det graa England. Vi saknar ord. Mallosheten var total, endast vinet lossade pa vara tungors band.

En delikat middag med ett antal vinflaskor senare drog vi oss åter ner till baren, om man far kalla det sa. Det var dags for att roka cigarr och dricka port. Ytterligare senare drog vi oss in till sallskapsrummet for att spela poker. Madeleine vann forsta omgangen, och firade med en halv cigarr uppa det. Fantastiskt.

Kvallen drog sig mot morgon, och vid 5-tiden catchade vi en taxi och akte upp till Edgware Rd. En av de mest glamorosa, fantastiska och mest enastaende natterna i vara liv var till enda, och varldens basta klubb kan vara saker pa att vi atervander.

PS. For att ni ska fa en kansla av vad det kostar att vara medlem i klubben, sa ska vi beratta det. £ 14 000. Per ar. Det ni!

Tisdag


Det blir svårt att förklara det här, men… En intressant tanke gällande vad som verkligen ligger bakom äktenskapet mellan vår värd och värdinna är att de är varandras kopior i sättet att vara. Ingen av dem kan vara tyst, ingen av dem säger samma sak mindre än tre gånger i följd, båda är ytterst måna om vår säkerhet, båda betonar vikten av att inte gå ut ensam i mörka gränder på kvällarna… Det enda som faktiskt skiljer dem åt i tal och tanke är att mannen är djupt rasistiskt lagd (särskilt gällande jamaicaner och svarta människor i allmänhet) och att han också ogillar muslimer. De stjäl, tydligen. Tur att inga andra människor gör det.

Värdparets ena dotter har förövrigt en frisersalong mitt över gatan från vårt boende. Det finns vaga planer om att testa på henne, så att säga, men samtidigt undrar jag om det är hon som klipper föräldrarna också, för i så fall är det nog bättre att vara utan.

Svenskaffären fick sig en påhälsning i tisdags, så nu innehåller hushållet på 35 Vallance Rd även en osthyvel, en Delicatodammsugare och svenskt lösgodis. Sverige är inte så dumt ibland.

Måndag


En välförtjänt vila ändades av klockors gälla ringande i öronen. Det var måndag morgon, och dags att gå upp. Natten förflöt smärtfritt, utan incidenter, den nya tanten (Christine) var pigg och vaken lagom till frukost och tunnelbanan gick på ingen tid alls. Kan det verkligen på bara 20 minuter gå att ta sig till jobb/skola?

Vi bestämde träff vid den snart klassiska mötesplatsen, Oxford Circus. Till Madeleines förvåning var det dock inte Emma hon först träffade på när hon tuffade fram mot O. C, utan (håll i er!) hennes gamla klassfiende Märta (med klassfiende bör man ta med i beräkningen att Märtas mor är aktiv sossepolitiker i Östergötland och att Märta heller knappast kan påstås ha varit en nära vän under gymnasieperioden). Det var faktiskt inte så tokigt att springa på någon man känner igen, även om det inte råkade vara någon man kanske hade föredragit. Till er som undrar jobbar Märta precis i närheten av Oxford Circus och drack dagen till ära kaffe med en kollega. Det var ungefär den informationen som hittade fram, samt att hon bott här i sex månader. Där ser man.

Eftersom det här med att mötas på stan ofta urartar till att bli en shoppingdag har vi börjat överväga att göra något mindre... pengakrävande. Emma handlade ett linne, en lite roligare topp och ett par shorts, Madeleine ett par shorts och ett par byxor (båda rea, förstås!) som hon var osäker på om hon ville ha. Jaja, shit happens.

Annars har det handlats mat för hiskeliga summor med pengar (det ska räcka resten av månaden, och hela nästa månad också), upptäckts marknader utanför fönstren samt tagit reda på var närmsta coffeeshop ligger i förhållande till Subway i korsningen Conduit Street/Regent Street. Den låg alltså inte två kvarter ner och tre kvarter bort, utan fyra hus bort.

Lite kuriosa om vårt nya boende, det har under dagen kommit till vår kännedom att just på vår gata, Vallance Road, bodde får 60-70 år sedan bröderna Någonting, som var djupt kriminella och någon sorts maffiabossar över vår area. På en pub några hundra meter härifrån finns fortfarande kulhålet bevarat efter ett av deras mord. Lite kuriosa, bara.

Söndag

Farväl, Merriam Avenue!

Efter en lång sovmorgon gick vi ner till en ännu längre frukost. Eftersom brödrosten fortfarande är trasig (eller snarare, tre proppar går om man försöker använda den) så rostade vi brödet i ugnen. Så långt allt väl, problemet kom först när Emma skulle ta ut bröden och tappade ett av dem genom en minimal springa. Eftersom vi inte hade något mer bröd så var det ju lite tråkigt, så Madeleine bestämde sig för att försöka plocka upp brödet med en gaffel. Problemet var bara att ugnen fortfarande var varm, och i rent självförsvar släppte Madeleine gaffeln... som gick samma väg som brödet. Poff! Våra underliga övningar beskådades av två i huset levande personer, men de kunde inte riktigt se det roliga i det hela. För att till slut få upp det vi förlorat fick vi lyfta på spisen och köra in en galge underifrån. Vi fick faktiskt ut både gaffel och brödbit, samt gammalt mögel och äkta schnuuusk! Tack och lov att kossan åter är inne i båset!

Belöningen för ovanstående övningar blev varsitt teknikpris och löftet om pannkakor till kvällsmat.

Till er trogna bloggläsare, tyvärr sviker vi er. Vårt nya ställe är fint och fräscht, typ svenskt, men vi har inget Internet. Därför kommer bloggandet att ske sporadiskt. Det är åtminstone vår officiella ursäkt.
Förövrigt ska vi flytta in till jätte-Jesusstatyns hem och hans hjärtsjuke kompis och hans fru som vill bjuda på cypriotiskt kaffe. Vi hoppas att det går bra utan Internet, men blir längtan för stor... Kanske vi flyttar igen.
Om någon är intresserad av att ta reda på vart vi bor i London, så heter närmaste tunnelbanestationen Whitechapel och ligger i östra London, ganska nära vår nuvarande i Bethnal Green. Dock har vi endast tio minuters promenad till Liverpool Street Station... :) Hurra!

Lev väl och fortsätt kommentera vår fantastiska blogg!

Fredag

Skolan började, fortsatte och så kom tiden att gå tillbaka till Synovate. Första dagen var värre än döden, och då skämtar jag inte. Madeleine har skymtat drottningen i bil, Emma har varit i Stockholm, Bank of England har snyggast sedelklämmor och på parlamentet har de tydligen oemotståndliga fester. Kul för dem. Nej, vi är inte bittra. Bara lite.

Diskussionerna är långt gångna på utflykter till Skottland och Wales, antingen genom Madeleines skola som arrangör eller på eget sätt. Lite mer än så här måste man väl se av landet.

Madeleine forskar även i hur länge det går att leva på ett matintag som under en dag inte får korsa 10-kronorsgränsen. Tips på billig mat mottages med tacksamhet, men den måste verkligen innehålla kött!

Kan förresten de mest ihärdiga människorna som läser den här bloggen skriva några kommentarer om vad mer exakt den ska innehålla?

Lördag

De dygdiga tu återförenades på samma plats som de nära två månader tidigare tog adjö. Liverpool Street station står kvar i samexistens med övriga världen även idag. Emma jobbar duktigt och Madeleine letar lägenhet och höll på att klanta till hela bloggkalaset. Illa! Vad skulle Simon säga? ;P

Onsdag

Ingen Lucia så långt ögat kan nå.


Madeleines egen blogg

100 dagar i landet bortom förnuft och sans. Alla sagor har ett slut, så även denna. Slutet närmar sig obevekligt. Vad är då det här? Ett sista försök till dramatik? Eller är det kanske bara ett desperat inlägg i jakten på mer tid? Låt oss vänta och se, låt oss skriva en sista blogg.

Under tiden vi varit borta har mycket hänt. Hemma har Sverige blivit lite blåare och lite bättre med en ny statsminister, helt utan min förtjänst. Folk kommer, går och flyttar, medan livet rullar på. Här har tiden både rusat och stått stilla. Vid vägens ände är det svårt att inte se tillbaka och inse vad man just varit med om, även om det bara gäller ynkliga detaljer. Vi har sett och upplevt historia vi i Sverige mer eller mindre bara kan drömma om, vi har sett byggnader, slott och kyrkor människor egentligen inte kan bygga, vi har tillbringat evinnerliga tider shoppandes på gator, torg och marknader, vi har träffat fantastiska människor som berikat våra liv och uppfyllt vår vardag, vi… listan är längre än lång, men ändå kortare än evig.
Ibland har människor gjort oss besvikna, ibland har vi blivit lurade och bedragna. Vi kom ur det hela i Hampstead, men det kändes som att det var i sista stunden. Ett counsil house är inte värt 80 pund/mån, hur många Freddie Ljungbergar det än bor i närheten. Vi hittade jobb, vi försörjde oss själva, lagade egen mat (det var stoooooooooooort!) och klarade ut att leva ihop med tanten (även om hon ikväll inte sagt ett ord till mig trots att vi sprungit på varandra 3-4 gånger) och vi har klarat ut att leva tätt inpå den andre, och det utan att ens bråka.

Vad har vistelsen här gett då? Jo, förutom insyn i engelsmännens ofta trista liv har den också gett förståelse för hur u-länder fungerar, eller som min chef uttryckte det: ” (then again, maybe you're sick of England, cold flats, miserable weather and hot/cold water that doesn't mix properly).” Och verkligen, engelsmännen har inte så stor koll som de kanske skulle önska, men de kommer undan med det för att de är just engelsmän.

Jag testade mitt första och sista snus här under alldeles för stor påverkan av alkohol (dålig bortförklaring kanske, men det är åtminstone en förklaring), jag har hittat en kurs, gjort tester och blivit antagen till kursen, upplevt närapå uråldrig historia vid Stonehenge och Bath, fuskat mig fram gällande kamerors vara eller icke vara (och lärt mig att ett litet leende till vakterna när de förklarar att det minsann är förbjudet att ta kort på just den platsen alltid är helt i sin ordning), ätit ute på Subway alldeles för många gånger, druckit för mycket öl för ofta, burit omkring på så mycket skit i handväskan att armen jag burit den på somnat, sett Towern och böjt huvudet i vördnad för människor bättre än jag, nu vilandes i sina gravar.

En av höjdpunkterna under tiden här var the Carlton Club. Bara känslan av att ha varit där är nog att leva på ett bra tag. Kulturellt högt står Towern och Westminster Abbey, platser som inte förlorar i värde bara för att man varit där tidigare. Storheten i byggnadsverken lever än som en hyllning till dess skapare. Andligt högt står kvällssången i Westminster Abbey, gosse, vad de gossarna kunde sjunga!

Viktigast av allt som hänt här är att självkännedomen ökat och likaså vänskapen. Utan Emma, inget London. I framtiden blir det heller inget London utan Emma, det är vår kärleksko bevis på.

100 dagar är slutet på en era, och början på en ny. Vad som händer framöver får tiden utvisa. De dygdiga tu fortsätter sitt värv.
Tack Emma, för allt!
Tack, ni läsare, för visat intresse och era många och variationsrika kommentarer till våra inlägg. Kul att ni också tog er tid att sitta ner och fundera ut något att skriva. Om inte förr, så nu: En god jul och ett gott nytt år, samt en sista hälsning från Londonfararna.

Merry Christmas, and a happy new Year!

Tisdag

Julklappar har inhandlats och bytts, ärenden uträttats och lakan tvättats. Ja, vädret i landet är opålitligt, och ja, folk går fortfarande omkring i T-shirts på stan. Audrey Tatou spelar Amelie från Montmartre, tanten dammsuger och vårt rum börjar smutsas ner igen så smått.

Vår kärleksko Floppy fick idag på sig sin uniform. Helt säkert är nu också att Floppy the Beefcow har ett speciellt uppdrag att uföra under de närmaste månaderna. God jul och lycka till, Floppy.

Måndag om aftonen...

...kom Martin och Patrik över för att festa till det ordentligt på glögg, Harrodspepparkakor några flaskor vin samt lite tilltugg. Det blev en lugn kväll med mycket snask och mer (Patriks flaska, 13,5 % med tecknade figurer) eller mindre (Martins flaska, 13 %) manliga viner. Det blev ingen utgång, men så var ju ingen heller jättepepp på det. Däremot satt vi på rummet och lyssnade på Lasse, Kent och annan skit, förutom den verbala skit vi slungade ur oss. Det blev en helmysig kväll i alla fall, tanten höll sig lugn och köket var vårt så länge vi önskade.

Ali, hyresvärden, och Peter samt några spekulanter var över och tittade på huset. Peter passade på att inflika att närhelst Madeleine ville åka tillbaka till England, och om det på något sätt var problem med att hitta boende, var det bara att höra av sig. Han kunde nämligen upplåta sin egen säng, om det krisade. Tack, men det löser sig säkert!

Förmiddagen, eller den tidiga eftermiddagen, tillbringades på Harrods letandes presenter, pepparkakor och underlägg till små katthonor utan tänder. Allt hittades inte, men det mesta gjorde det. Harrods är i alla fall trevligt, om än lite svårt att hitta i. Men, det är klart, stort är ju inte stort för litet... och så gled den båten in i hamn.