Madeleine lider på Tate

Lördag & söndag

På jakt efter ny bostad –IGEN!

Vår hyresvärd visade sig vara psykiskt sjuk, en lögnaktig kossa med dragning åt psykopathållet. Vi bor kvar här i ytterligare en vecka i alla fall, men sen slipper vi henne. Våra ”roomies” är i alla fall trevliga varelser, även om de beter sig som ett gammalt gift par efter att ha bott tillsammans i ungefär tre veckor.
För att göra en lång historia kort; vi kom hit med löften om att allt var i sin ordning, men det visade sig finnas vissa defekter på bostaden. Bara småsaker, som att kylen inte slöt till och att duschen inte fungerade. Alls. Härligt! Vi påpekade dessa brister för Charlotte, the landlady, och hon valde att dumförklara oss alla samt anklaga tidigare hyresgäster för att ta sönder saker och ting. Hon hävdade också att hon meddelat oss att allt inte riktigt fungerade, vilket hon alltså inte gjort. Hennes allt-i-allo i London, Emma Bonnevier, hade två dagar tidigare ljugit oss rakt upp i ansiktet och hävdat att allt var helt i sin ordning. Kossan svarar inte ens på våra mail numera. Så tråkigt att hon tog det personligt, det lilla faktum att hon faktiskt hade problem med att vara ärlig.

Igår, lördag, blev Emma upphetsad inte bara en, utan typ tre gånger. Första gången gällde parlamentet, vilket Madeleine också blev lite våt inför. En mer fantastisk byggnad har vi hittills inte skådat (nu gäller det bara invändigt, och än så länge) och ni kan vara säkra på att vi tar kontakt med ambassaden och ansöker om att få sitta med under förhandlingarna i House of Commons. Efter det gick vi på Subway och käkade mat, lika gott som alltid.

Sen bar det av, efter ett evigt letande efter busstationen, iväg till Tate Modern. Madeleine led som aldrig förr, men kommunistrummet var i alla fall intressant. Dessutom blev hon lite fascinerad över Richard Hamiltons tolkning av förhållande mellan kvinnan och bilen. Jag säger bara snödriva!
En blandning av allt från Picasso till Roy – the man… Fantastiskt! Emma blev efteråt alldeles till sig i shopen där hon slog runt i 45 minuter och bara hade sett en fjärdedel av allt som fanns att välja på. Sen höll Madeleine på att gå åt och fick tvinga ut henne därifrån.

Innan vi åkte hemåt hann vi med att se Shakespeares teater The Globe från Southwark Bridge. Ja, se där, där var den ju!

Hem för matlagning och pömseri.

Söndag

Vi letar bostad, påfyllning av ostron, kappor och sneakers.


Söndag forts.

Vi tittade på två olika ställen under söndagskvällen, ett Willesden Junction och ett i Bethnal Green. Det första hade verkligen sina fördelar, det var högt i tak, hade en bokhylla, en soffa och två garderober och detta dessutom i ett klassiskt engelskt hus. Tyvärr hade det bebotts av irländare, vilket vi fått veta är allt annat än positivt. De brukar nämligen krascha ställen vi ska titta på när de flyttat ut, vilket betyder att allt är i oordning. Garderoberna var demolerade och det såg ut som en stormvind hade dragit fram där. Det hade det väl egentligen inte, men tydligen två rödhåriga monster. Det räcker för oss. Ändå var det ett alternativ, särskilt då det var hyggligt trevligt. Vi hade ett fungerande badkar/dusch, kylen var felfri såvitt vi kunde se och hyresvärden verkade trevlig om än lite nördig.

Vi drog oss således vidare till det andra stället, ett ställe Emma träffat på som hastigast vid en snabb sökning på Internet. Vi ringde direkt, och fick som bekant komma och titta. Bussen stannade precis utanför, men om vi var rätt eller inte visste vi inte förrän vår nye värd kom ut och hälsade. Huset låg 70 meter från busstationen, var nybyggt (1,5 år) och det fräschaste i engelsk standard vi någonsin sett, eller ens drömt om. Rummet var riktigt trevligt, med två stora sängar på var sin sida om rummet och ett skrivbord i mitten. Vi såg inte ens om det fanns garderober därinne, men det gör inget. Vi var gråtfärdiga vid tanken på att vi skulle få bo på ett så fint ställe, utan skabb. Det var helt otroligt. Vi saknar ord.

För att fira denna glada tilldragelse bestämde vi oss för att åka hem och fira ordentligt, så vi köpte hem snabbmat (KFC) och satt i köket där vi kuckelurade för fullt. Bättre ställe kunde vi alltså inte ha fått tag på, aldrig någonsin. Hyran är billigare än här, och det MARKANT. Dryga 3 000/person i månaden är bättre än hittat. Vår lycka är gjord!

Nu väntar vi bara på att våra nya hyresvärd ska komma och säga… ” 'cause I, am Charlottes brother.”

Emma utanför parlamentet