Söndag

Det finns saker att berätta. Jo, vad har hänt? Madeleine var på Hatfield House (gissa vad som fanns på tågen? Jodå, helt rätt. Tågvagnarna hade HELTÄCKNINGSMATTOR!) i torsdags. Hatfield är alltså en gammal biskopsgård som togs över av någon av kungarna på 1400-talet. Därefter satte Henrik VIII sina barn i uppfostran där ute, alla tre. När Jakob I ärvde kronan 1603 bestämde han (eg.1608) att Hatfield var för illa nedgånget för att han ville ha det, så han bytte helt enkelt ut sin slott mot en annan statstjänande adelsmans, nämligen Robert av Salisbury (son till lord Burghley, Elizabeth I:s främste rådgivare). Robert började genast bygga ett nytt slott på ägorna, och det är alltså det hus som står där idag. Jag ska inte beskriva det ytterligare, men om tårarna var nära när jag klev in i första rummet och jag visste att jag närapå skulle sälja min själ bara för att få äga något sådant... Jag tror ni förstår.

I fredags flyttade Kristin ut på riktigt, även om hon bor hos oss över natten. Charlotte kommer självklart inte få veta, för då ryker väl allas våra depositar. Rebecka flyttade in, en tjej från Göteborg. Hon hade faktiskt träffat Charlotte på riktigt, men vi blev chockerade över att hon inte såg ut som det monster vi föreställt oss (alternativt den bild som Dan målat upp för oss). Nåväl, våra gräl om tillbakabetalningen av pengarna hon är skyldig oss fortsätter. Om allt går väl betalar hon det idag.

Fredagskvällen utmynnade i tre flaskor vin och utgång till, hör och häpna, Chinatown! Det var närapå ofrivilligt, men eftersom ingen riktigt visat oss godbitarna så… är vi ursäktade. Hemma var vi inte igen förrän vid 4.30 på morgonen, så det var en intressant upplevelse. Enligt dem som åt ute den kvällen var maten väldigt god.

Lördagen reserverades åt städning och en sista titt i Camden. Gud vet vad de egentligen har på 99 p store, men mycket är det och bra grejer också. Efter att ha varit inriktade på att möjligen köpa lite nödvändigheter gick vi dit och kikade, Madeleine kom (tack och lov!) ut tomhänt, och Emma kom ut 8,91 £ fattigare. Tänk att kakor och riktiga nödvändigheter kan vara så billiga!

Hem igen, och kanske aldrig åter. Mötte Rebecka och Kristin på bussen när vi klev av, de hade suttit på övervåningen. När vi kom tillbaka till lägenheten sa vi hejdå till Dan och tog vårt pick och pack för att släpa det i 50 meter till närmaste busshållplats. Kristin hjälpte oss på vägen. Som en sista sak hade vi också erbjudit dem båda (R och K) att komma och hälsa på oss i vårt nya, fräscha hem, så att de kunde se vad de gick miste om. Det lät positivt, så vi får nog påhälsningar senare i veckan. Om inte annat skulle Kristin höra sig för om vi inte kunde på en titt på ambassaden inifrån och då ses vi ju då.

Efter en helvetisk resa med ca 65 kg packning, ohjälpsamma människor på bussen och snälla människor i tunnelbanan kom vi slutligen fram. Bussmänniskor är verkligen sämre människor än andra.

Vi kom, vi såg och vi segrade. En svenska bodde här sen tidigare, men hon flyttar ut av olika skäl. Vi blev oroliga att Peter, den nya landlorden, verkligen var Charlottes bror, men vi har inte upplevt några problem, och allt fungerar. Vi hoppas på det bästa.

Vi tog några bilder på vårt gamla ställe också, som vi tänkte roa er med. Håll till godo!

Vår kungliga tron och dess rör

Kristin och Dan