Onsdag

Ingen Lucia så långt ögat kan nå.


Madeleines egen blogg

100 dagar i landet bortom förnuft och sans. Alla sagor har ett slut, så även denna. Slutet närmar sig obevekligt. Vad är då det här? Ett sista försök till dramatik? Eller är det kanske bara ett desperat inlägg i jakten på mer tid? Låt oss vänta och se, låt oss skriva en sista blogg.

Under tiden vi varit borta har mycket hänt. Hemma har Sverige blivit lite blåare och lite bättre med en ny statsminister, helt utan min förtjänst. Folk kommer, går och flyttar, medan livet rullar på. Här har tiden både rusat och stått stilla. Vid vägens ände är det svårt att inte se tillbaka och inse vad man just varit med om, även om det bara gäller ynkliga detaljer. Vi har sett och upplevt historia vi i Sverige mer eller mindre bara kan drömma om, vi har sett byggnader, slott och kyrkor människor egentligen inte kan bygga, vi har tillbringat evinnerliga tider shoppandes på gator, torg och marknader, vi har träffat fantastiska människor som berikat våra liv och uppfyllt vår vardag, vi… listan är längre än lång, men ändå kortare än evig.
Ibland har människor gjort oss besvikna, ibland har vi blivit lurade och bedragna. Vi kom ur det hela i Hampstead, men det kändes som att det var i sista stunden. Ett counsil house är inte värt 80 pund/mån, hur många Freddie Ljungbergar det än bor i närheten. Vi hittade jobb, vi försörjde oss själva, lagade egen mat (det var stoooooooooooort!) och klarade ut att leva ihop med tanten (även om hon ikväll inte sagt ett ord till mig trots att vi sprungit på varandra 3-4 gånger) och vi har klarat ut att leva tätt inpå den andre, och det utan att ens bråka.

Vad har vistelsen här gett då? Jo, förutom insyn i engelsmännens ofta trista liv har den också gett förståelse för hur u-länder fungerar, eller som min chef uttryckte det: ” (then again, maybe you're sick of England, cold flats, miserable weather and hot/cold water that doesn't mix properly).” Och verkligen, engelsmännen har inte så stor koll som de kanske skulle önska, men de kommer undan med det för att de är just engelsmän.

Jag testade mitt första och sista snus här under alldeles för stor påverkan av alkohol (dålig bortförklaring kanske, men det är åtminstone en förklaring), jag har hittat en kurs, gjort tester och blivit antagen till kursen, upplevt närapå uråldrig historia vid Stonehenge och Bath, fuskat mig fram gällande kamerors vara eller icke vara (och lärt mig att ett litet leende till vakterna när de förklarar att det minsann är förbjudet att ta kort på just den platsen alltid är helt i sin ordning), ätit ute på Subway alldeles för många gånger, druckit för mycket öl för ofta, burit omkring på så mycket skit i handväskan att armen jag burit den på somnat, sett Towern och böjt huvudet i vördnad för människor bättre än jag, nu vilandes i sina gravar.

En av höjdpunkterna under tiden här var the Carlton Club. Bara känslan av att ha varit där är nog att leva på ett bra tag. Kulturellt högt står Towern och Westminster Abbey, platser som inte förlorar i värde bara för att man varit där tidigare. Storheten i byggnadsverken lever än som en hyllning till dess skapare. Andligt högt står kvällssången i Westminster Abbey, gosse, vad de gossarna kunde sjunga!

Viktigast av allt som hänt här är att självkännedomen ökat och likaså vänskapen. Utan Emma, inget London. I framtiden blir det heller inget London utan Emma, det är vår kärleksko bevis på.

100 dagar är slutet på en era, och början på en ny. Vad som händer framöver får tiden utvisa. De dygdiga tu fortsätter sitt värv.
Tack Emma, för allt!
Tack, ni läsare, för visat intresse och era många och variationsrika kommentarer till våra inlägg. Kul att ni också tog er tid att sitta ner och fundera ut något att skriva. Om inte förr, så nu: En god jul och ett gott nytt år, samt en sista hälsning från Londonfararna.

Merry Christmas, and a happy new Year!

Tisdag

Julklappar har inhandlats och bytts, ärenden uträttats och lakan tvättats. Ja, vädret i landet är opålitligt, och ja, folk går fortfarande omkring i T-shirts på stan. Audrey Tatou spelar Amelie från Montmartre, tanten dammsuger och vårt rum börjar smutsas ner igen så smått.

Vår kärleksko Floppy fick idag på sig sin uniform. Helt säkert är nu också att Floppy the Beefcow har ett speciellt uppdrag att uföra under de närmaste månaderna. God jul och lycka till, Floppy.

Måndag om aftonen...

...kom Martin och Patrik över för att festa till det ordentligt på glögg, Harrodspepparkakor några flaskor vin samt lite tilltugg. Det blev en lugn kväll med mycket snask och mer (Patriks flaska, 13,5 % med tecknade figurer) eller mindre (Martins flaska, 13 %) manliga viner. Det blev ingen utgång, men så var ju ingen heller jättepepp på det. Däremot satt vi på rummet och lyssnade på Lasse, Kent och annan skit, förutom den verbala skit vi slungade ur oss. Det blev en helmysig kväll i alla fall, tanten höll sig lugn och köket var vårt så länge vi önskade.

Ali, hyresvärden, och Peter samt några spekulanter var över och tittade på huset. Peter passade på att inflika att närhelst Madeleine ville åka tillbaka till England, och om det på något sätt var problem med att hitta boende, var det bara att höra av sig. Han kunde nämligen upplåta sin egen säng, om det krisade. Tack, men det löser sig säkert!

Förmiddagen, eller den tidiga eftermiddagen, tillbringades på Harrods letandes presenter, pepparkakor och underlägg till små katthonor utan tänder. Allt hittades inte, men det mesta gjorde det. Harrods är i alla fall trevligt, om än lite svårt att hitta i. Men, det är klart, stort är ju inte stort för litet... och så gled den båten in i hamn.

Söndag

Efter en dags shopping på Oxford Street som aldrig ledde hela vägen till Bond Street, gick vi till en pub och tittade på fotboll, Chelsea - Arsenal. Och ja, matchen blev intressant när vi insåg att Fredrik "Freddie" Ljungberg var med och spelade.
För att göra något roligare än att titta på tråkig fotboll föreslog Thor en kaffe på Starbucks, så vi traskade dit och passade på att bjuda in på en enklare glöggafton under måndagskvällen. För att ni verkligen ska förstå det stora i det hela så är glöggen hembrygd och kan även spetsas med brandy eller vodka. Tack, Svenska kyrkan, äntligen bidrar ni något till världens lycka!

Vi har tillsammans, Emma och Madeleine, skaffat barn, eller liknande. Vår korta tur till Covent garden resulterade i en kärleksko, fullstoppad med kärlek, pussar och kramar och massor med bitterhet. "Det ska ju inte bli en snäll j-vel." Så rätt så, Emma, så rätt så.

Emma är kung (och the Man) på att dammsuga heltäckningsmattan, en konst upphöjd över alla andra. Om ni hade någon aning om hur mycket damm som samlats här sedan vi städade senast för en månad sen... Oj. Heltäckningsmattan har blivit pälsmattan. Schnuuuuuusk!

Måndag

Igår gällde det verkligen. UCL Conservatives julparty:

TRG Christmas Party

Monday 4th December @ 7:30pm

St Martins-in-the-Fields, Trafalgar square

This years annual TRG christmas party will be taking place in the crypt under St Martins-in-the-fileds Church in Trafalgar Square. One of the most fascinating and unseen locations in London, a stones throw from Trafalgar Square.

Guest of Honour: Rt. Hon. Lord Howe of Aberavon Kt CH (Former Foreign Secretary & Chancellor of the Exchequer)

Tickets: £15pp (Student TRG Members), £20pp,

There will be live music, champagne, tonnes of wine and food follow by a bar until 2am!

I nya klänningar och fulla av mat och vin kom vi bara en halvtimme försent till öppnandet, men det gjorde inte så mycket. Kvällen löpte på, alldeles för fort, fram till dess att Thor kommer fram och meddelar att vi ska dra vidare. Vi fortsatte till the Carlton club, en exklusiv herrklubb där det ryktas att prins Charles är medlem.

Ja, vi kom in. Ja, vi var där. Och ja, det var fabulous.

En fantastisk kväll avslutades med bussresan hem... London är ibland för bra för att vara sant.