Tisdag

Idag har vi duschat. Det var en fantastisk upplevelse.

Madeleine lider på Tate

Lördag & söndag

På jakt efter ny bostad –IGEN!

Vår hyresvärd visade sig vara psykiskt sjuk, en lögnaktig kossa med dragning åt psykopathållet. Vi bor kvar här i ytterligare en vecka i alla fall, men sen slipper vi henne. Våra ”roomies” är i alla fall trevliga varelser, även om de beter sig som ett gammalt gift par efter att ha bott tillsammans i ungefär tre veckor.
För att göra en lång historia kort; vi kom hit med löften om att allt var i sin ordning, men det visade sig finnas vissa defekter på bostaden. Bara småsaker, som att kylen inte slöt till och att duschen inte fungerade. Alls. Härligt! Vi påpekade dessa brister för Charlotte, the landlady, och hon valde att dumförklara oss alla samt anklaga tidigare hyresgäster för att ta sönder saker och ting. Hon hävdade också att hon meddelat oss att allt inte riktigt fungerade, vilket hon alltså inte gjort. Hennes allt-i-allo i London, Emma Bonnevier, hade två dagar tidigare ljugit oss rakt upp i ansiktet och hävdat att allt var helt i sin ordning. Kossan svarar inte ens på våra mail numera. Så tråkigt att hon tog det personligt, det lilla faktum att hon faktiskt hade problem med att vara ärlig.

Igår, lördag, blev Emma upphetsad inte bara en, utan typ tre gånger. Första gången gällde parlamentet, vilket Madeleine också blev lite våt inför. En mer fantastisk byggnad har vi hittills inte skådat (nu gäller det bara invändigt, och än så länge) och ni kan vara säkra på att vi tar kontakt med ambassaden och ansöker om att få sitta med under förhandlingarna i House of Commons. Efter det gick vi på Subway och käkade mat, lika gott som alltid.

Sen bar det av, efter ett evigt letande efter busstationen, iväg till Tate Modern. Madeleine led som aldrig förr, men kommunistrummet var i alla fall intressant. Dessutom blev hon lite fascinerad över Richard Hamiltons tolkning av förhållande mellan kvinnan och bilen. Jag säger bara snödriva!
En blandning av allt från Picasso till Roy – the man… Fantastiskt! Emma blev efteråt alldeles till sig i shopen där hon slog runt i 45 minuter och bara hade sett en fjärdedel av allt som fanns att välja på. Sen höll Madeleine på att gå åt och fick tvinga ut henne därifrån.

Innan vi åkte hemåt hann vi med att se Shakespeares teater The Globe från Southwark Bridge. Ja, se där, där var den ju!

Hem för matlagning och pömseri.

Söndag

Vi letar bostad, påfyllning av ostron, kappor och sneakers.


Söndag forts.

Vi tittade på två olika ställen under söndagskvällen, ett Willesden Junction och ett i Bethnal Green. Det första hade verkligen sina fördelar, det var högt i tak, hade en bokhylla, en soffa och två garderober och detta dessutom i ett klassiskt engelskt hus. Tyvärr hade det bebotts av irländare, vilket vi fått veta är allt annat än positivt. De brukar nämligen krascha ställen vi ska titta på när de flyttat ut, vilket betyder att allt är i oordning. Garderoberna var demolerade och det såg ut som en stormvind hade dragit fram där. Det hade det väl egentligen inte, men tydligen två rödhåriga monster. Det räcker för oss. Ändå var det ett alternativ, särskilt då det var hyggligt trevligt. Vi hade ett fungerande badkar/dusch, kylen var felfri såvitt vi kunde se och hyresvärden verkade trevlig om än lite nördig.

Vi drog oss således vidare till det andra stället, ett ställe Emma träffat på som hastigast vid en snabb sökning på Internet. Vi ringde direkt, och fick som bekant komma och titta. Bussen stannade precis utanför, men om vi var rätt eller inte visste vi inte förrän vår nye värd kom ut och hälsade. Huset låg 70 meter från busstationen, var nybyggt (1,5 år) och det fräschaste i engelsk standard vi någonsin sett, eller ens drömt om. Rummet var riktigt trevligt, med två stora sängar på var sin sida om rummet och ett skrivbord i mitten. Vi såg inte ens om det fanns garderober därinne, men det gör inget. Vi var gråtfärdiga vid tanken på att vi skulle få bo på ett så fint ställe, utan skabb. Det var helt otroligt. Vi saknar ord.

För att fira denna glada tilldragelse bestämde vi oss för att åka hem och fira ordentligt, så vi köpte hem snabbmat (KFC) och satt i köket där vi kuckelurade för fullt. Bättre ställe kunde vi alltså inte ha fått tag på, aldrig någonsin. Hyran är billigare än här, och det MARKANT. Dryga 3 000/person i månaden är bättre än hittat. Vår lycka är gjord!

Nu väntar vi bara på att våra nya hyresvärd ska komma och säga… ” 'cause I, am Charlottes brother.”

Emma utanför parlamentet

Fredag

Vi besökte Camden Town idag, vår ”grannstad”. Fantastiskt trevligt, och mysigt, om man bortser från knarkarna på toaletten, ”alternative-kvarteren” och sura Job Center-gubbar (och kärringar!). Här finns det mesta vi kan önska oss, och dessutom får vi känna oss som Morrissey.

"Drinking tea with the taste of the Thames,

sullenly on a chair on the pavement

Here you'll find, my thoughts and I

And here is the very last plea from my heart

My heart. For evermore.

Where taxi drivers never stop talking.

Under slate grey Victorian sky /.../

Here you'll find, my heart and I/.../

And still we say come back, come back to Camden"

Lordag

London är ju en av världens fashionmetropoler, men folk klär sig märkligt nog inte därefter. Stockholmarna är mycket snyggare. Emma hade definitivt väntat sig mer. Allt finns ju här i butikerna, men folk tycks inte hitta dit.

Att brittiska kvinnor inte ser bra ut är ju annars ett faktum, men att Brittlandet är ett land som mest tycks befolkat av hästar och kossor är faktiskt förvånande, trots att prins Charles och hertiginnan Camilla går i spetsen.

Vi flyttade från vårt vandrarhem in på ett hostel några kilometer bort. Den usla personalen kvarstår som sur och engagerad. Dusch och toalett kunde ha varit fräschare, även med brittiska mått mätt. Sängarna är under all kritik. Dem kommenterar vi inte ytterligare än genom att påpeka att de är klaustrofobiska och att kudden sitter fast i underlakanet. Behöver vi ens fortsätta?

Emma har nervösa nyheter på gång, hon ska nämligen på intervju på Harrods. Herregud!

Vår omgivning till trots så träffade vi ändå en trevlig människa, en tjej från Portugal som visade sig vara designer. Hon visade några prover hon var i London för att saluföra, och vi blev hänförda. Nu kan vi hävda att vi kände henne innan hon blev känd. Kändispoäng 1 till oss! Hurra!

Madeleine fick sin lust av kungar och kåteri tillfredsställd på National Portrait Gallery. Henrik VIII är fortfarande kung i Brittlandet, åtminstone regerar han. Det som bevisar Henkes storhet är det faktum att det sys upp julgranspynt (!) för hand i form av honom och hans sex hustrur. Självklart var Madeleine tvungen att handla! Emma ville hellre skynda vidare till 1900-talsavdelningen. Madeleine ställde sig frågande varför. Var det där verkligen konst? Moderniteter! Bah!

PS: McDonalds tar inte kort här. Ännu ett bevis på brittisk knökighet. När vi tar över världsherraväldet tar vi inte emot McD!

Sondag

Kulturellt värre, National Gallery nästa. Mycket klassiker, alltför mycket att ta in och se på och på tok för lite förkunskaper. Vi återkommer!
Annars har vi sprungit halva Londonsshoppingkvarter både upp och ned idag, på jakt efter två affärer. London är för stort!

Emma promenerade på förövrigt en svang pa Oxford Street men stannade plötsligt till. Vänta nu här, stod det inte fri vinprovning? Hon slank in på en liten vinshop och fick testa ett gott australiensiskt rödvin. Londons storhet är åter bevisad, när skänkte de senast ut vin på systemet?


Avslutade eftermiddagen på KFC.

Trekvart kvar till valvakans början. Det är nu eller aldrig. Sjukt nervöst. Om inte det här planet både lyfter och landar missar vi båten. Och hästdroskan!
Önskar er alla lycka till.

Valet vanns. Grattis till alla!

Valvaka

Barn ska hållas inhägnade. Den slutsatsen drog vi igår då vi promenerade längs med vägen till vårt nya hostel för två dagar (vi flyttar imorgon, bor där två nätter och flyttar på riktigt, till vårt rum, på måndag). Det var så trevligt att se de små liven springa omkring bakom 2,5 m höga stängsel och veta att de inte kunde komma ut. Precis som hundar. Fantastiskt.
Vägen dit var ganska lång, särskilt om man gick. Nästa gång blir det definitivt bussen, särskilt med all packning. Madeleine hade en förvirrad tanke om att det inte skulle vara så långt, eftersom det faktiskt såg nära ut på kartan, men efter en god stunds promenad kom hon snabbt på andra tankar. Så roligt är det inte att släpa på fyra pynglen av olika slag.

Igår var också första gången på 8 dagar som Madeleine åt lagad mat. Mestadels har vi överlevt på frukt och mackor, men igår festade vi till det alldeles med en låda färdiglagat. Gött! Ännu bättre är att det känns i midjan, bältet går nämligen att spänna ytterligare. Hädanefter blir det mat efter GI-metoden och havregrynsgröt (ve och fasa!) till frukost.

Emmas vardag domineras mestadels av hennes blixtförälskelse i receptionisten på vårt nya hostel. Han var extremt oengagerad, asocial, sur och bitter. Ungefär som Madeleine, fast värre. Det ni! Dessutom hade han fräckheten att skinna oss på pengar. Usch! Sånt tycker vi alltså INTE om! Serviceyrken är till för söta, trevliga, sociala och bra människor, så varför anställer de inte Emma istället? ;)

Idag kommer dagen domineras av sökandet efter National Insurance number, det man som ”brittwannabe” tydligen inte kan klara sig utan. Alltså blir det till att uppsöka arbetsförmedlingen för att skaffa ett sådant.

Trynmonstret har dessutom funnit en ny vän i Fluffdjuret, som är mycket lurvigare än Trynis. Dock finns inte mycket bus att livnära sig på i Londonlandet som i Sverige. Kontentan av det hela?
Vet du vem som är hungrig? Trynmonstret! Men det blir inget bus. ;(


Paris Hilton ska förövrigt begrava sin get Billy Hilton (vilken gravplatsägaren trodde var en avlägsen släkting) bredvid Marilyn Monroe, därför att han blivit känd på grund av den fantastiska Paris. Då förtjänar han ju självklart en begravningsplats bland andra berömdheter. Go Billy!



PS: Madeleine har grov angest pga skokramsbrist.

Djävulens pynglen. Minst sextio kilo skit.

Idag skaffade vi ett Oyster-card. Gudars, ostronisissisar på tunnelbanan! Kan det bli bättre? Nu är vi infödingar på riktigt. Gud så coolt. Inte nog med det, flickor, vi har också skaffat brittiska telefonnummer. Miss Radlunds telefon blev misshandlad på Oxford Street, uppfläkt och dissekerad. Den tycks funka i alla fall, det var ju positivt. Beundrarsamtal och SMS hänvisas till vår nyutnämnda sekreterare Emil "han med det konstiga efternamnet" Yliperttula.

Båten stannade i Hampstead, där vi tittade på en lägenhet. Vårt rum blir ledigt nu på måndag, så då flyttar vi in. Besökare undanbedes alternativt hänvisas till heltäckningsmattan.Kopplaren vi träffade gällande lägenheten heter något så fint som Emma, och hon var en helt fantastiskt trevlig tjej. Vi fick också prata med ägaren till huset, en kvinna vid namn Charlotte. Hon sparkade (bokstavligt talat, faktiskt) utan sina tidigare hyresgäster så att vi snabbare skulle kunna flytta in. Självklart!

Saker som bankkonton och National Insurance number... Tja, shit happens. Allting har sin tid.
Om ni för övrigt trodde att det regnade ofta och mycket i London så kan vi nu meddela att ni har cashat in hela 5 000 000 lire, för det stämmer plötsligt. Dock gäller det bara på natten. Efter en vecka av medelhavsvärmebölja har London äntligen visat sitt rätta jag, av med shorten och fram med Burberryparaplyet.

PS. Eftersom vi skriver inläggen dagen innan vi får möjlighet att posta dagens betraktelser kommer en "delay" att inträffa.

Igår gav sig Emma ut på upptäcktsfärd helt allena i det londonianska virrvarret; Soho, Harrods, Trafalgar Square. Fantastiskt. Samtidigt kände hon ett uns av uppgivenhet. Allt finns här. Upplagt. Bara att ta för sig. Frågan är bara, var ska man börja, egentligen? Sma fluffdjur som inte ar sa kaxiga hemma kanner sig alldeles pyttiga har.

Madeleine jobbade på för andra dagen i rad. Det funkar, så att säga ;) Ett problem som jag tvingats inse med London är att svenska flickor verkligen är eftertraktade, men inte på det sätt vi skulle önska. Fattar inte killarna att det är jag som är (nåja, borde vara då!) bordellmamma, och inte någon simpel hora?!

Helgen börjar sakta nalkas, liksom bokbålet på Birgitta Lindqvists (gift med Herman - the man) bok om diplomater under kulturrevolutionen i Kina. Snacka om dynga. Annat är det med Svensk Damtidning, där har vi exempel på äkta kvalité!

London är som London bör; gammalmodigt, efterblivet (i vissa avseenden, faktiskt!) och högst kulturellt. Borgerligt, liksom. Gammalmodigt, liksom kulturellt, är väl ganska självklart. Efterblivet för att de har avlopp på utsidan av husen (gissa vad som händer under vinternätterna!), de har heltäckningsmattor i badrummet samt samt en kran för varmt vatten och en för kallt: på skilda sidor av handfatet. Galna klantar!

För första gången hade vi igår kväll lyckats lägga vantarna på TV:n, soffan och videon. Det har tidigare varit omöjligt eftersom två bittra tanter legat och blottat sig på dem.

Saknar två prinsar. Och en stad i ljus.

London ar upp och ner. Vadret ar vackert och Emma ar back in business efter en veckas sangliggande.

Madeleine har fatt jobb, men fantiserar om en framtid som tiggare. Eller bordellmamma.

Vi var pa visning i gar, hos en porrunkande finlandare, som ar besatt av sin mamma, sina lister, gardiner och sin stuga ute i de djupa finlandska skogarna. Vi letar vidare.

Vi kommer att halla er uppdaterade efter formaga, och forhoppningsvis kommer vi ocksa att ha Internet pa det stalle vi tillslut slar oss ner pa. Ska kolla pa en lagenhet i Hampstead antingen idag eller imorgon.

Emma fick sin efterlangtade Londonvision; Piccadilly Circus by night med neonskyltar, Eros.. you name it. Kvallskymning pa Waterloo Bridge. Damn.

Val snart. Det blir valvaka tillsammans med andra svenskar. Nervositeten borjar komma krypande. Tank om...


Annars ar London precis som det ska vara. Westminister Abbey star kvar, London Eye snurrar och Towern star fortfarande majestatiskt uppe pa Tower Hill.

Var bloggoskuld ar tagen!