I en galax langt bort...

Ibland kommer de där dagarna då ingenting känns riktigt rätt. Dagen börjar dåligt och man vet att det är precis så den kommer att fortsätta. Ett uttryck behövdes för att beskriva känslan, och den kom som på beställning. Begravningshumöret var uppfunnet.

Torsdag 22 mars

För dryga en och en halv månader sedan promenerade Emma glatt Oxford street fram och blev hejdad av en kille som tyckte att hon skulle vara med i en tävling. Sin vana otrogen bestämde hon sig för att faktiskt delta, och några dagar senare ringde telefonen. Hon hade vunnit. Emma + One skulle få komma till The Studio för make-up, hårfixning och en halv dag av modellfotografering. Dagen infann sig, och de dygdiga tu mötte upp vid John Lewis för att sedan försöka uttyda den alltid lika svårlästa kartan. 25 minuter senare, tre kvarter österut och fyra norrut hittade vi dit. Efter nära en halvtimmes väntan fick vi äntligen börja. Allt gick som på löpande band; make up först, håret sedan, ytterligare väntan. Sedan kom fotografen. Det var en ung kvinna, 25-30 år, iklädd jeans och Converseskor (ursäkta svordomen). Vi var redo att börja.
Två trappor ned låg själva studion. Vi radade upp våra kläder, och hon kastade en blick på dem och bestämde turordningen (för ljussättningens skull, fick Madeleine lära sig). 3-6 ombyten senare var vi färdiga. Allt gick så fort att det var svårt att hinna känna efter under tiden man faktiskt var där, och det där med att hålla in magen… Hinner modeller tänka på sådant?
Ytterligare väntan, bilderna skulle retuscheras och göras klara. Vi gick ut för att fira, och vart går två flickor som ska fira någonting i London? Alldeles korrekt gissat, då finns det bara en sak som gäller. Glass, på McDonalds. En Flurry och en Sundae senare samt £ 10 fattigare (the Book Warehouse, rakt över gatan) gick vi åter till Studion.
Klockan började närma sig sju då vi fick komma ner i källaren igen för att titta på bilderna för första gången. Den första chocken kom när kvinnan som skulle visa oss berättade vad bilderna kostade. Den andra kom när vi faktiskt såg bilderna. Det ena var hutlöst och det andra var fabulöst. Äsch, skitsamma. Avgör själva, vi bifogar ett smakprov.

17 mars Thors fest

Thor hade veckan innan bestämt sig för att ha ett party hemma hos sig, eftersom han saknade just den delen ifrån sin ungdoms dagar. Därför lyckades han också samla hela den svenska armén, eller åtminstone stora delar av den som finns i London. Den svenska armén ska alltså inte förväxlas med dem som har något med militären att göra utan menas här de svenskar som bor i London och som känner Thor (vilket tycks vara ungefär 300 000 stycken). Eftersom Emma jobbade fick Madeleine åka dit i förväg. Beväpnad med en vinflaska och ett särdeles taskigt humör (tanten hade tillbringat en kvart i hennes sällskap, lärandes henne hur man kokar cypriotiskt kaffe) äntrade hon således byggnaden på andra sidan staden. Festen hade ett 20-tal deltagare, varav det åtminstone fanns några bekanta ansikten. Thor, förstås, Patrik (killen från Boxholm, har man tillräckligt stark hemlängtan någon gång och bara vill höra östgötska ska man ringa till honom) och Martin förstås. Festen resulterade i att vi fick se en skymt av Thors framtida ex (hans uttryck), Martin erkände att han funderade på att åka hem till Uppsala över Valborg och vi träffade på en kille, Georg, som visade sig bo närapå granne med oss. Det ska väl bli till att gå ut och ta en öl någon gång.
När klockan visade på 01-01.30 insåg vi att vi hade en bit hem, så vi drog oss vidare. Problemet var bara att vi fick vänta på bussen i ungefär 20 minuter, vilket ju inte borde varit ett problem om det inte varit så fantastiskt kallt. Ibland får man påminna sig om att det bara är mars ännu så länge, och att vi inte kan förvänta oss mer, men vädret har skämt bort oss. Engelskt väder är helt underskattad, och så mycket bättre än vad ryktet säger.

Opera 8 mars

På kvällen begav vi oss iväg till London Coliseum för att se La Boheme. Vår Operaoskuld skulle bli tagen.
Operasalen var enorm till omfånget och äldre till stilen, men hade troligen inte stått där i jätte många hundra år. Tyvärr var också de flesta av besökarna av den yngre sorten, särskilt som många passade på att komma klädda både i det ena och det andra.
Med de sämsta platserna närapå 18 trappor upp (med närhet till toaletterna, till Emmas förtjusning), men till garanterat billigaste priserna (vi gav £ 16 vardera, vi såg en dam som gett £ 72 för sin), åsåg vi hela dramat som till vår förvåning slutade olyckligt. Det som ju verkade så lovande.

Tisdag

Potatismosets gåta

Potatismos är sannerligen inte en skapelse där man enkelt kan se om det är bra eller inte. För det första kan det ätas till antingen en simpel korv på en mack någonstans i världen, men för det andra kan det likväl ätas på Michelinrestauranger men då kallas det något annat. Frågan är; När blir gamla sortens potatismos till den bättre sortens?

Måndag

Kommentarerna som myntar mer av vårt dagliga liv…

En cookie är det som behövs för att klara dagen.
Madeleine ser saken positivt (?) när det är dags att återgå till jobbet

PS. Favoritsorten är Chocolate Chip med fudgebitar. Fantastiskt!

Annars har det kommit till vår kännedom att vår blogg handlar för mycket om sprit och sånt. Då kan vi passa på att meddela att under tre och en halv vecka som de dygdiga tu varit tillsammans så var detta första gången de båda hade något som med lite god vilja kan kallas för fylla. Men, egentligen, vem vill läsa om skoskav och opera, skärp med för få hål i eller om regniga dagar där solen bara måttligt visar sin existens? Jo, operan kanske. Vi går på opera (La Bohème) torsdag kväll, biljetterna var närapå gratis, de sista i sitt slag och bäst av allt är att det sker i skolans regi (som Emma får smita med på). Om någon vet vad den handlar om kan man maila någon av oss privat, så att vi får lite bakgrundsinformation innan vi ser den.

Dock, England förtjänar ett erkännande. De har ett fantastiskt skönt väder. Glöm regnet, men det är i alla fall många grader varmare än i Sverige. Gud välsigne drottningen, och England!

Lasse Winnerbäck – Vemodets man. Vackert.

Aje hälsar till pappa, och Mohammed… tja. Han är klart homosexuell och luktar tydligen gott när han lättar på trycket.

Tisdag 27:e feb

Det blir svårt att förklara det här, men… En intressant tanke gällande vad som verkligen ligger bakom äktenskapet mellan vår värd och värdinna är att de är varandras kopior i sättet att vara. Ingen av dem kan vara tyst, ingen av dem säger samma sak mindre än tre gånger i följd, båda är ytterst måna om vår säkerhet, båda betonar vikten av att inte gå ut ensam i mörka gränder på kvällarna… Det enda som faktiskt skiljer dem åt i tal och tanke är att mannen är djupt rasistiskt lagd (särskilt gällande jamaicaner och svarta människor i allmänhet) och att han också ogillar muslimer. De stjäl, tydligen. Tur att inga andra människor gör det.

Värdparets ena dotter har förövrigt en frisersalong mitt över gatan från vårt boende. Det finns vaga planer om att testa på henne, så att säga, men samtidigt undrar jag om det är hon som klipper föräldrarna också, för i så fall är det nog bättre att vara utan.

Svenskaffären fick sig en påhälsning i tisdags, så nu innehåller hushållet på 35 Vallance Rd även en osthyvel, en Delicatodammsugare och svenskt lösgodis. Sverige är inte så dumt ibland.

Måndag 26:e februari

En välförtjänt vila ändades av klockors gälla ringande i öronen. Det var måndag morgon, och dags att gå upp. Natten förflöt smärtfritt, utan incidenter, den nya tanten (Christine) var pigg och vaken lagom till frukost och tunnelbanan gick på ingen tid alls. Kan det verkligen på bara 20 minuter gå att ta sig till jobb/skola?

Vi bestämde träff vid den snart klassiska mötesplatsen, Oxford Circus. Till Madeleines förvåning var det dock inte Emma hon först träffade på när hon tuffade fram mot O. C, utan (håll i er!) hennes gamla klassfiende Märta (med klassfiende bör man ta med i beräkningen att Märtas mor är aktiv sossepolitiker i Östergötland och att Märta heller knappast kan påstås ha varit en nära vän under gymnasieperioden). Det var faktiskt inte så tokigt att springa på någon man känner igen, även om det inte råkade vara någon man kanske hade föredragit. Till er som undrar jobbar Märta precis i närheten av Oxford Circus och drack dagen till ära kaffe med en kollega. Det var ungefär den informationen som hittade fram, samt att hon bott här i sex månader. Där ser man.

Eftersom det här med att mötas på stan ofta urartar till att bli en shoppingdag har vi börjat överväga att göra något mindre... pengakrävande. Emma handlade ett linne, en lite roligare topp och ett par shorts, Madeleine ett par shorts och ett par byxor (båda rea, förstås!) som hon var osäker på om hon ville ha. Jaja, shit happens.

Annars har det handlats mat för hiskeliga summor med pengar (det ska räcka resten av månaden, och hela nästa månad också), upptäckts marknader utanför fönstren samt tagit reda på var närmsta coffeeshop ligger i förhållande till Subway i korsningen Conduit Street/Regent Street. Den låg alltså inte två kvarter ner och tre kvarter bort, utan fyra hus bort.

Lite kuriosa om vårt nya boende, det har under dagen kommit till vår kännedom att just på vår gata, Vallance Road, bodde får 60-70 år sedan bröderna Någonting, som var djupt kriminella och någon sorts maffiabossar över vår area. På en pub några hundra meter härifrån finns fortfarande kulhålet bevarat efter ett av deras mord. Lite kuriosa, bara.